JA till tunnel...

Igårkväll reste jag till Föglö för att träffa det gamla tjejgänget Maja, Sara och Frida. Vi hade en mycket trevlig kväll bestående av broccolipaj, kladdakaka, citat och garvande. Ja gudars vad det är kul att prata gamla minnen... (Fridas parodi på Erik = klockren!)

Ja iallfall, sen skulle jag fara till stan igen med 23.45 färjan. Med en röd tanklampa lysandes for jag till Överö (som ligger heeelt på andra sida Föglö) och jag väntade. Det var kolsvart. Det spöregnade. Det blåste. Jag skrämde upp mig själv. Var fan är färjan? Jag ringer till dom.
"-Är ni sena?"
"-Va? Nää, vi gick just ut från Långnäs..."
"-Men men... ni ska ju vara här 23.45!?"
"-Joodå, alla dagar utom söndagar! Och nu går vi inte förräns imorronbitti!"

Så det var bara att vända om och fara hem och sova, med ständig oro om att bilen skulle få soppatorsk. Men jag klarade det nätt o jämt.

Nästa morgon (idag) började min j*vla väckarklocka ringa 05.30 isället för 06.30. Den gick inte att ställa om, den stannade, sen funkade den och sen måste jag ligga och snooza var fjärde minut i en timme... Och nu, efter 8 h jobb och en steak sandwich på Dinos, ska jag sova!
Hoppas ni har haft en trevligare dag...

Kiropraktor & rådjur

Jag trodde att dagens happening skulle bli att att gå till kiropraktorn, men icke. (Även om jag trodde det var slut med mig när han knäckte nacken på mig!)

Min kära faster ringde och bjöd mig och Henrik (min karl) på rådjurssoppa! Inte illa... Detsamma kan sägas om sällskapet; Johan, Freddie, Tobbe, Maggan och så min faster. Alltid kul att umgås med gamla byssbor... fick en ros också nu såhär dagen före min stora dag ;-)

Over and out

Jaha då var det dags för mig...

att också skaffa blogg som alla andra. Jag erkänner, jag har ansett det som något onödigt, men efter att har snokat runt lite så verkar det vara en ganska kul hobby. Jag kanske inte kommer att skriva så intressanta saker, men nu måste jag få lätta mitt hjärta angående: min morfar.

Min kära morfar dog natten till i förrgår, 75 år gammal. Min stackars mormor är nu ensam, efter att ha haft sin sjöman vid sin sida i 55 år.
Jag fick i uppdrag av mamma och mina mostrar att skriva en vers i dödsannonsen som ska vara från barnbarnen. Jag kom på följande:

Morfar, tack för dina kloka råd.
Tack för don varma famn.
Tack för att du fanns.
Dags att segla i hamn.
Du kommer alltid vara saknad av dina barnbarn.